Give Him a Good Show

När fuldagarna går i ett och man känner sig klen i hjärtat och i hjärnan så finns det som tur är människor att tanka självförtroende hos.

Förutom min fina M och mina braiga systrar så har jag en fantastisk vän som alltid har personliga komplimanger och får mig att bli både lätt och varm om hjärtat: Scarlet.

Scarly, du är fantastisk. Du får alltid mig att känna mig som en jäkligt bra människa och du får mig att må bra.

You be Scully. I be Mulder. You hear?

Vintervädret med alla dess omslag har lett till att jag, som alla vintrar, får så torra läppar att de spricker i mungiporna. Ja, ni ser ju. Det är inte så kul alla gånger. Både osnyggt och oskönt. Det är någon kändis jag tycker mig likna, hmm. Vem?

ANYWHO. Tur att jag har en ny gadget att leka med. Äntligen en iPhone4. Jag ämnar ladda ned ungefär 250 000 podcasts så att jag aldrig mer har en tråkig stund.

Nu: Idol. Heja Linnea.

Inatt sov jag drygt två timmar. Så ikväll skiter jag högaktningsfullt i min planerade springtur och kollar istället på min barndoms all-time-favourite Annie.


Oslagbar film.


Mrs Hannigan, det ska bli min plan b som karriär. Nedsupen, elak och dekadent på alla vis.





Det är en skum känsla, att se den här filmen nu. Det var säkert 20 år sedan jag såg den sist, ändå minns jag varje scen. Hon är cool, hon Annie.

Från tjuvlyssnat.se

Som alla torsdagar i hundra veckor bakåt, har vi pannkakstorsdag. Det innebär att jag dukar, plockar fram, gör smeten, ställer fram stekpannor och sedan sätter mig i soffan och surfar medan M får steka (annars luktar mitt hår stekos). Så trodde jag att även denna torsdag skulle arta sig.

Men icke. Polisyrkets sluttider är tydligen lite otydliga ibland.

Och här sitter jag och känner mig som en fru ur ett 40-talsdrama. Med kall stek och skinntäckt sås bredvid de stärkta linneservetterna framför mig på matsalsbordet. Med släckt lampa och utgråten mascara över kinderna.

Kanske lite mindre dramatisk än så, men ändå.

På lördag ska vi på flådig fest. Jag har INGENTING bra att ha på mig. Ingenting. Nada. Niente.

Det här kommer:

a. att kännas av på VISA-kortet
b. skapa ett bråk lördag ungefär 30 minuter innan vi MÅSTE lämna lägenheten
c. bägge alternativen ovan

Igår åt jag middag hos Nuevo Casa de Anna et Jonas. Jag visste ju att vi nu bor nära varandra, men upptäckte igår att vi bara bor lyxiga 8 minuter från varandra.


De slängde ihop en vanlig onsdagsmiddag. Ni vet, boeuf bourguignon, pressad potatis och creme brule till efterrätt.

Just the usual.

Tjejen till vänster på bilden... är det bara jag, eller är vi inte sjukt lika? Det hade lika gärna kunnat vara jag under Louis Vuitton-öronen. Eller?

Bild från Vogue's 90-årsjubileum.

Som tur är så får alla se ut som de vill här i Sverige (PK-versionen aka den osanna versionen). Dessutom har man också rätt till sin åsikt.

Därför kan jag säga detta: fransk manikyr på fingernaglarna känns för mig väldigt 2006. Otrendigt. Även om jag en gång lade 600kr i månaden på just detta.

Men det är ingenting mot bilden nedan: fransk manikyr på tårna anno Victoria Beckham 2004. Det är konstigt på riktigt. Vad är det man vill visa? Att man har långa tånaglar och har fräschat upp nagelkanten med vit färg? Vad vad vad?

Har spenderat kvällen hos Malin, ätit lax och testat Galvanic Spa-apparaten som det bloggas friskt om. Den utlovar inte bara slät, föryngrad hy utan kan även användas för att trolla bort celluliter på låren samt öka hårväxten för män vars hårfäste kryper uppåt. Inte dåligt. Och säkert helt sant.

Steg ett är att smörja in ansiktet i sperma en gele och sedan köra apparaten över huden. Den ska med hjälp av ström sätta stopp för åldrandet. Fiffigt!

När det är klart smörjer man in ansiktet med en AGE-LOCK kräm (ni hör ju! Inte en dag kommer jag åldras nu!) och kör apparaten igen.

Jag pasade även på att smörja in några hårtestar som såg lite till åren ut, som ni ser.


Här sitter vi och ansiktsmaskar oss, som steg tre i jakten på den perfekta hyn.
Två 30-åringar? Va?! Vi ser inte en dag äldre ut än 17 juh!
(OCH det är faktiskt mer än ett halvår till jag blir 30. OBS.)


Jag kunde inte låta bli att gosa med sötaste Vida som dagen till ära var på besök.
En hund, en hund. Mitt kungarike för en hund!



Alla bilder kommer ifrån Malin.

Höstens dåliga tv-utbud: I Laugh In Thy Face.

Jag har rådat (rådit? rått?) bot minsann. Vet inte vilken titel jag ska börja med dock. Men det är ett angenämt problem.