Give Him a Good Show

Tänk vad man svänger i sina åsikter med åren. Hade någon sagt till mig att jag vid slutet av mina 20-somethings (JA, jag tänker hålla mig till TJUGONIO så länge tygen håller) skulle tycka att rött hår, ljus hy och fräknar var the shit så hade jag trott att denne fiktive någon for med hittepå.

Idag älskar jag det. Jag står ofta och tittar efter fräknar i spegeln. Det där, månne? Nehej, det var visst bara lite choklad från tidigare (skoja). Det finns inte många fräknar på mig inte. Tyvärr.

Dagarna då ju-brunare-desto-bättre var devisen är över. Jag tycker det är superfint med ljus, solkysst hud, allra helst med fräknar som sagt. Nuförtiden är jag tydligen så pass gammal att jag tycker att en tokbrun feja mitt i januari mest ser konstigt ut. Om man inte varit utomlands förstås. Men jag menar det där solariesolandet och BUS:andet jag hållit på med i en massa år.

Onödigt. Inte heller speciellt snyggt.

I sommar ska jag banne mig glatt visa fram min ljusa hud. Stolt. Det är fasiken inte många som har sådan hud som mig.


Påminn mig om det här i maj när jag väljer bort kjol för att några mindre begåvade människor påpekar att jag är så vit.
Påminn mig att inte replikera hur deras utseende skiljer sig från rådande skönhetsnorm.
Påminn mig om att folk som inte har bättre saker för sig än att koncentrera sig på andra människors utseende i mångt och mycket är folk som har ett annat innehåll i hjärta och hjärna än vad jag efterfrågar.
Påminn, för jag kommer glömma bort.