Speaking of

Pannkakstorsdagar ja. För två veckor sedan bestämde jag och Anna att vi skulle slå våra små enheter ihop och ha gemensamt pannkaksätande på torsdagen. Detta bestämdes via sms på måndagen.


På torsdagen hördes vi, även då via sms, om vilken tid som passade alla. Allt verkade som bäddat för en kul kväll i goda vänners lag.



Anywho.

Jag och M stressade hem från respektive jobb för att panikstäda, duka och tillaga inte bara ordinära pannkakor utan även amerikanska ditos och crepes. Stressstressstress. Eftersom vi bestämt klockan 18.30 och Anna och Jonas brukar vara mycket punktliga, började vi titta sökande ut genom fönstret redan några minuter över halv.
Vart var de?

Tio minuter gick.
Tjugo.


...nu började vi nästan undra om det hade hänt dem något på vägen.


Efter tjufofem minuter så ringde jag till Anna för att kolla läget. Samtidigt som jag slog numret (wuh, old fashion! "Slog numret"! Snarare touchade henne i kontakter.) så slog det mig:

vi hade aldrig talat om VAR vi skulle ses.

Och mycket riktigt; medan vi bullat upp med pannakakor i olika varianter nog för ett mindre fotbollslag, hade Anna bakat bröd, lagat soppa och stekt pannkakor för en liten bataljon. Kommunikation av högsta klass. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0